Sen gnager Cellprovs oro och se om mitt blodtryck gått ner... Varför blir jag så jävla rädd när jag känner mig lycklig är som om någon sitter i mitt huvud och ropar: Tro inte att du skall vara glad jämt å städnigt...

Men vet ni jag skiter i dom känslorna, jag har bestämt mig för att "komma hem" . Nångång i livet skall väl även jag får möjlighet att känna nu kan jag sluta jaga efter "lycka"  eller bara "nöja" av ren tacksamhet.

Jag kan inte sitta och vänta mig det värsta utan måste lita att även jag skall ha möjligheter och glädje.

Allt kan rasa men då jävlar skall jag stå där med lyftkran....

Nu är det dags att växa upp och följa med inte springa genom livet. Jag är på väg att inse att allt inte handlar om tråkigheter utan oftast har man "rätt att vara glad"

Vilket svamel men allt är inte guld i livet men har man rätt syn så kan man hitta världes vackraste sten...